Martin Söderström på aftonblasket gör en tavla

Jag har sett mitt första (och kanske sista) avsnitt av Robinson, och det var väl så där.
Desto sämre var Nöjesbladets Martin Söderström i Aftonbladet som skrev så här direkt efter programmet:

"Den sista oförlåtande pålen rätt in i intelligensens tynande hjärta kom när det förlorande laget tvangs samla sina personliga tillhörigheter till en gemensam, och bistert liten, hög.
Resultatet visade upp en generande korkad inställning till ölivets prövningar:
Ett tornande berg av bikinis och baddräkter.
Tjenare."

Vi som såg avsnittet vet ju att det var det VINNANDE laget som fick göra just detta. Och anledningen till feltänket med kläderna var "att det var så jävla kallt" vilket man hörde laget säga flera gånger.

Kanske blev tv-underhållningen verkligen "sinnesslö" för den unge Martin denna kväll, eftersom han fattat det så fatalt fel?

Gör om, gör rätt, iallafall om du skall tas på allvar Martin.

Accenture - vilka spån

Prankmonkey har gjort sig förtjänt av en länk.

Och företaget Accenture sköt precis sig själva i foten (även om det är en artikel från 2006) så in i hela helevitte, för det här är nog det sjukaste men också mest fördomsbekräftande på år och dar.
Läs HELA texten. Den är obetalbar. Hos Prankmonkey kan man också läsa Accentures egen kampsång, även den mycket fördomsbekräftande.

Jag har faktiskt själv arbetat med sådana här människor, men gör det inte längre.
Gud finns.

Martina delikatesser

Sitter just nu i denna stund och suger lustfyllt på en chokladtårtbit ifrån Italienska chokladproducenten Cuorenero, 65%'ig choklad med bitar av rökt fikon för att vara exakt.

Smaka på det, bitar av rökt fikon. Det är otroligt bra, om man pratar med små bokstäver.
Tårtbit förresten, ni läste inte fel, chokladkakan är cirkelrund och man bryter den i fina små tårtbitar istället för de vanliga fyrkanterna. Det är också otroligt bra. Kan knappt bli bättre.

Jag var påväg till lakritsbutiken nere på odengatan förut, men fastnade i en italiensk deli jag inte sett förut, därav chokladsnaskandet. Martina delikatesser. Odengatan 39. Toppenställe för en italofil som jag. Och bra priser på det. Så jävla besöksvärt.

Ville bara säga det.

Keep dreamin'

Jag mötte Harrison Ford i en dröm igår natt.

Jag agerade allvetande säkerhetsvakt på ett stort utomhusparty, Harrison var president och hade fru och dotter med sig, dottern gömde han bakom ryggen av rädsla för terrordåd. (Det skall tilläggas att det inte var Calista Flockhart-familjen utan mer av filmrolls-president-familjen som var där.)

Jag lugnade iallafall Harrison med några väl valda säkerhetsfloskler, men kunde sedan inte låta bli att släppa igenom klocknörden i mig och gav honom därför några uppriktiga komplimanger för hans samarbete med Hamilton och den utomordentligt åtråvärda klocka det resulterat i. Harrison tittade frågande på mig, med det där sneda leendet, och började sedan orera om sina Breitlingklockor som han ville visa mig.

Jag antar att man inte kan plocka flygaren ur en flygare, ens i en dröm.



Sedan drömde jag att jag blev lurad till sex med en annan man, men det är en annan historia.

BITTER, Gubbsodas blogg-twitter

Helt off-topic: Mina söners favoritsmädelse är "FISNYLLE". Jag älskar det.
18:00 PM Mar 16th from mobile web
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ytterligare en halv kubik "varmluft" tar bussen i besittning. Vänta ... ojoj, ändra det till en hel kubik.
17:49 PM Mar 16th from mobile web
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag skriver dessa sista ord med vänsterhanden. Snart framstupa sidoläge. Jag springer mot ljuset.
17:47 PM Mar 16th from mobile web
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Minuterna senare börjar det åter smärta i armhålan. Min mage hatar mig. Min mage vill se mig död.
17:43 PM Mar 16th from mobile web
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag pyser i grova slängar ut en kubikmeter "luft" mellan tunnelbanan och bussen. Ingen lättnad.
17:40 PM Mar 16th from mobile web
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu har jag ett sånt tryck i magen att högerarmen börjar bli förlamad. Tusan bövlar satan i gatan.
17:38 PM Mar 16th from mobile web
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Meningen med livet-flashbacken byts kvickt ut mot en scen i TV-serien The young ones.
17:36 PM Mar 16th from mobile web
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min mage innehåller så mycket gaser att jag får flashbacks till Monty pythons Meningen med livet.
17:35 PM Mar 16th from mobile web
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Släng ut mig? Släng dig i väggen skulle jag vilja säga.

Den här texten, och därmed Patrik Lindenfors, är så dum att den är pinsam.


Vi lever på 2000-talet. Inte på medeltiden, Patrik.
Jag är själv så icketroende som man kan bli, märk väl UTAN att bli militant. Militanta ateister är det barnsligaste som finns. Rabiata som tonåringar i sitt gnällande över religionens dumheter.

Vad man måste förstå, och vad jag har förstått, religionen, kyrkan, betyder något för många människor. Många människor mår bra av den trygghet som kyrkan förmedlar. Den totala positiva naivismen i den uttalade tanken att alla, A L L A, är välkomna. Alla är accepterade. Och jag måste erkänna, ateist eller inte, jag gillar den tanken. Jag gillar den. Alla är ok Patrik. Alla.

Många människor är dessutom i en situation i livet där dom BEHÖVER religion. Dom behöver kyrkan. Inte för inte har t.ex. den mycket utbredda nykterhetsorganisationen AA, Anonyma alkoholister, en religiös grund. Andra behöver kyrkan eftersom något ofattbart, något grymt, något katastrofalt har hänt.

En tsunami t.ex.

När tsunamin svepte in över stränderna i sydostasien och tog mer liv än det rimligen går att förstå eller ta in, DÅ var kyrkan där, snabbt. Både på plats och här hemma i kalla sverige. För kyrkan vet att folk behöver den i tider av sorg. Dom slog upp dörrarna och kallade in präster och diakoner till kyrkan för att ta emot folk som behövde prata eller tröstas. Och folk kom.

Så personligen behöver jag inte religionen för fem öre, men jag har förståelse för folk som gör det.

Däremot behöver jag kyrkan.
För om kyrkan inte fanns, skulle inte heller de fantastiska gamla byggnader, kallade kyrkor, finnas kvar. Jag är gladeligen medlem i svenska kyrkan för att få möjlighet att ge lite av mitt för att dessa byggnader skall tas om hand och få leva vidare istället för att bli köpcenter eller diskotek. Eller ruiner.

Att sedan mina pengar också går till gratiskonserter (massor av dem, i dessa fantastiska byggnader), öppna förskolor, föreläsningar, filmkvällar, ekonomisk hjälp till behövande, Röda korset, sorgegrupper för folk som förlorat någon, kvinnogrupper och mansgrupper, fritidsklubbar, pensionärsträffar, julaftonsfiranden med julmat, tomte och presenter för de som inte har råd att ordna det själva (märk väl, på julafton!), ja, det gör mig inte arg utan mest bara stolt.

Här kommer det äckligaste ni har läst i år. Lätt.

Herregud vilken sjuk dröm jag hade inatt förresten. Jag har funderat länge på om jag överhuvudtaget borde skriva ned detta. Kanske är det farligt? Kanske blir jag hämtad av män i vita rockar?


Iallafall, jag drömde om något sorts festtillfälle, det påminde om ett hotell där alla festdeltagarna hade var sitt rum och där jag, precis när jag stod för att göra mig iordning till festen, upptäckte ett område på min vänstra axel som såg oroväckande svullet och rött ut. Nästan lite sladdrigt liksom. När jag drog med ett finger över svullnaden fick jag något som mest påminde om mjölk som har skurit sig i citronte på fingret. Då kände jag också hur det fanns mer därinne, ett innehåll som jag sedan ägnade nästan hela drömmen åt att trycka och klämma ut. Det skiftade mellan ganska blöt, rinnande gulvit varvätska med enskilda inslag av blod i till regelrätta korvar med en fastare, mer brunfärgad gegga. Ibland sköt det också som hårda vita varkulor ut ur mig i små explosioner av var.

Hela tiden upptäckte jag nya områden i axeln med mer innehåll som jag manövrerade till den lilla kraterformade öppningen i huden och sedan försökte få grepp om för att pressa ut. Hela tiden var jag också förföljd av en ondskefull organisation småfolk, inte brottslingar utan något betydligt mer ondskefullt, troll eller så, som jag expedierade med olika brutala metoder.

Ett av de dödsögonblick jag minns starkast var när jag körde en kniv rakt i munnen på en liten kvinna så att hon liksom naglades fast i väggen med kniven genom gomen, men där hennes kropps tyngd liksom gjorde att allt därunder (alltså resten av kroppen inklusive underkäken) slets loss och rasade i golvet. Kvar på väggen satt bara skallen utan underkäke med stirrande ögon och en kniv mellan framtänderna.



Jag funderar allvarligt på att ta upp den här drömmen på nästa KBT-gruppmöte.
Bara för att få se deras miner efteråt liksom.


Iallafall. Jag är helt sjuk i huvudet när jag sover.
Jag är fan det.

Can I wipeout my memory of yesterday?

Antingen var det nya tävlingsprogrammet Wipeout (på femman) det sämsta jag någonsin sett i hela mitt liv, eller så hade jag en mycket obehaglig dröm igår kväll.

SUV

Jag håller i princip med den amerikanske komiker som beskrev förhållandet till sin SUV såhär:

"Först var hon den finaste tjejen i kvarteret, som man inte kunde få nog av och som man ville visa upp för alla. Nu är hon den där feta bruden som bara äter och äter, och som man fan inte lyckas bli av med."


Men idag, i snökaoset, var hon min fina fräscha flickvän igen.
Ville bara säga det.

Gubbsoda härleder slangord, del 1

- Hey mannen, vad du tycka, vad smakade skeden med smör du fick av mig mannen?

- Gott, fett å...gott. Fett gott!

- Heeeey.

Linda Rosing - igen (märks det att jag inte riktigt kan släppa detta?)

Som en spinoff på programmet "Den rätte för Rosing" kommer man att göra ett program som har arbetsnamnet "Rosing, den rätte för mig? Glöm det!", där ett tusental deltagare (utvalda ur en post- och mailhög på över fyra miljoner) under en minut får berätta varför Rosing är precis fel för dom.


Jag kommer att sitta bänkad.

Hur McDonaldsreklamen BORDE ha låtit

-Imorse väckte min fru mig med pussar, sedan åt vi frukost tillsammans med barnen, varsin dubbel macchiatto och knäcke med parmaskinka och camenbert. Kan det bli bättre?

-Jaha, själv var jag på McDonalds, ensam, och tvingade i mig en av deras avskyvärda kaffe och en slabbig Mctoast. Jag lämnade hälften. Femton spänn åt helvete.

McDonalds - om du inte har något liv!

Lite besviken faktiskt...

Med spänning och förväntan slänger jag mig ned framför långartikeln "Hembakad" i SvD, om skådisen Johannes Bah Kuhnke som bakar finbröd.
Först fascineras jag av surdegar och vildjästodlingar och får god lust att ta upp bakningen igen - sedan kommer det, besvikelsen. För vad tar Johannes fram att dricka till det nybakta brödet, jo, snabbkaffe.

Sedan besvikelse numero due, "Förkärleken för bra råvaror har fått honom att upptäcka något fantastiskt, säger han", och sedan plockar han fram balsamvinäger och olivolja och beter sig som att han är först i Sverige med att ha upptäckt dessa nymodigheter. Vilken planet har han vistats på det senaste decenniet? "Förkärlek för bra råvaror", jo pyttsan, snabbkaffepulver va, bra råvaror va.


Johannes min vän, du har inte fattat någonting.

Nästa gång skall jag dock prova att "döda kanelbulldegen", som du tipsar om.

SARK - 3 mars 2009

Situation:

Sitter på bussen och en kvinna en bit bort talar men säger egentligen bara "ja, precis", om och om igen. Jag räknar till 42 gånger.

tankar:
"sluta säga precis, för i hela helvete, J A G B L I R G A L E N !"

Fysiskt:
ilska, obehag.

kroppslig signal:
skälla ut henne/kasta ut henne/slita henne i stycken.

gör:
sitter kvar och lider.

konsekvens (kort sikt): -
konsekvens (lång sikt): +

Föreningen för värdelöst men ruskigt intressant vetande presenterar:

En text om självlysande färg [förkortad av mig]

The invention of radioluminescent paint can be attributed to William J Hammer who mixed radium with zinc sulfide (in 1902), and applied the paint to various items including watches and clock dials. In a case of bad judgment, he failed to patent the idea. Recognizing a good opportunity, a gemologist at Tiffany & Company, by the name of George Kunz, did patent it. Kunz and Charles Baskerville, a chemist, made their paint by mixing radium-barium carbonate with zinc sulfide and linseed oil.

At that time, at least in the US, radioluminescent paint saw little application. It stayed in the bottle. But in Europe, especially Switzerland, things were different. Quoting Ross Mullner "there were so many radium painters in that country that it was common to recognize them on the streets even on the darkest nights because of the glow around them: their hair sparkled almost like a halo."

The April 1920 Issue of Scientific American noted that more than 4,000,000 watches and clocks had been produced using radium-containing radioluminescent paint. The following items were identified in the article as containing radioluminescent paint: house numbers, keyhole locators, ship's compasses, telegraph dials, mine signs, steam gages, pistol sights, poison bottle indicators, bedroom slipper buttons, furniture locator buttons, theater seat numbers, automobile steering-wheel locks, luminous fish bait, and glowing eyes for toy dolls and animals.


During the 1920s, the radium paint was applied to clock and watch components in a variety of ways: painting it on with a brush, painting it with a pen or stylus, applying it with a mechanical press, and dusting. The latter procedure involved dusting a freshly painted dial with radioluminescent powder so that the powder would stick to the paint.


For wiping and tipping the brush the workers found that that either a cloth or their fingers were too harsh, but by wiping the brush clean between their lips the proper erasing point could be obtained. This led to the so-called practice of "tipping" or pointing the brush in the lips. In some plants the brush was also tipped before painting a numeral. The paint so wiped off the brush was swallowed."


It has been estimated that a dial painter would ingest a few hundred to a few thousand microcuries of radium per year. While most of the ingested radium would pass through the body, some fraction of it would be absorbed and accumulate in the skeleton. Later on, Robley Evans would establish a maximum permissible body burden for radium of 0.1 uCi.


As a result of the ingestion of the radium, many of the dial painters developed medical problems of varying degrees of severity. The first deaths occurred in the mid 1920s, and by 1926 the practice of tipping the brushes seems to have ended.