Självklart visste jag att min far och farfar båda spelat rugby, i samma lag tillochmed, och, vilket var ansett som mycket speciellt, vid samma tidsperiod. Det var min farfar som var åldringen i laget liksom, men han var stor och hård och farsan liten och snabb, vilket gjorde att dom var en riktig tillgång till rugbylaget vid den tiden.
Då var jag dock för ung för att riktigt bry mig. Att stå vid sidan av planen när man är 4 år ger aldrig särskilt mycket av spelupplevelse. Jag var mest glad när vi kom hem. Tror jag.
Det var inte förrän långt senare, när min farmor och farfar var pensionerade och flyttat tillbaka till Italien, som farfar och jag fastnade framför det gångna årets rugby-VM, som han omsorgsfullt spelat in och sparat och med jämna mellanrum tittade på. Han lärde mig det fina med sporten, det man skulle titta efter, och sakta men säkert blev jag ett stort fan.
Det fanns flera saker som drog in mig i beroendet.
Tuffheten förstås.
I rugby tejpar min in öronen istället för att bära hjälm, man har inga skydd, man har respekt för varandra och är sällan ute efter att skada motspelaren. Men stoppar dom gör man. Hårt. Det är inte så ofta någon bärs ut på bår, men det är det ordentligt mörbultade män som staplar av planen och in i omklädningsrummet.
Kläderna och stilen var en annan sak.
Rugbytröjor är ju så snygga. Rejäla, långärmade tröjor med krage och gummiknappar. Det året hade frankrikes lag allihop snaggade huvuden, vilket var så vackert tillsammans med deras helblå dräkter. Italiens blå tröjor och kritvita shorts var likaså väldigt estetiskt tilltalande, liksom Sydafrikas Springboks med sina gröna och orange tröjor och All blacks, Nya zeelands helsvarta lag späckat med maorier som gjorde sin karaktäristiska krigsdans innan varje match. (Nu har man ganska många år spelat med kortärmade, mer idrottsanpassade tröjor i rugby, men när jag blev biten var det den klassiska outfitten som gällde.)
Spelet. Taktiken. Strategin.
Vi satt många timmar framför rugby min farfar och jag. Året efter satt jag själv framför rugby-VM hemma i min lägenhet och njöt. Tyvärr var det inte riktigt samma sak som med farfar bredvid mig. Hans kommentarer, kunskaper och blick för spelet saknades mig.
Nu var det länge sedan jag tittade på rugby.
Jag har dock kvar fäblessen för rugbytröjor och hårda män, och när jag nyss fick tipset av Tor Billgren att Clint Eastwoods nyaste filmprojekt handlar om Springbocks, kastades jag in i rugbyvärlden igen tillräckligt för att skriva denna text.
Idag har jag dock ingen farfar att titta på rugby med, och jag måste tacka Tor Billgren även för några ovälkomna men oundvikliga tårar på grund av den här minnessköljningen. Tack Tor för att du gör min farfar så levande för mig igen.
Jag saknar honom verkligen.
Och rugby har ytterligare en dimension för mig idag pågrund av det.
